Varför sa inte någon till mig när jag var yngre att:
– Nej, stanna hemma ett tag till, ha inte så bråttom med att flytta hemifrån! Stanna här, och känn efter vad du vill, res, åk och jobba någon annanstans, studera! Jo, morfar sa ju många gånger att jag skulle ”resa innan jag skaffade en efterhängsen pojkvän” men..
Missförstå rätt nu, jag älskar mitt hus! jag älskar min sambo och jag trivs bra med mitt liv..men mina känslor sliter mellan ett storstadsliv och mitt svenssonliv. Såklart att jag vill ha barn och gifta mig nu, men jag vill så gärna iväg och göra mitt i en storstad med. Och i vilken ordning är det bäst att ta det hela? Jag vill inte ångra att jag inte gjorde det, att jag inte försökte. Jag kanske inte alls trivs, eller lyckas särskilt bra, men jag vill ha provat. Ibland, bara ibland, känner jag för att bara lämna allt. Tack och hej liksom.
Varför har jag så innihelvetes bråttom hela tiden?! Gaaah! Förstår ni hur många gånger jag har pinnat iväg till affären utan varken pengar eller att veta vad det var jag skulle inhandla? Allt för att jag slirar iväg så fort mamma säger ” kan du gå till affären och handla åt mig?”. WROOOM! Så var jag på väg, utan att veta vart eller varför. Okej, just det där hände kanske bara en gång men metaforiskt? Säkert 1000 gånger..
LiLLiS KaRLSSON 