Barnlekar och avslöjanden

Jag sitter här med mitt morgonkaffe ( ja studenter nu för tiden har morgonkaffe 11.37) och funderar på hur ärlig man vågar vara. Hur mycket törs och vill jag berätta. Vi är många följare här och jag vill förklara saker för er. Få er att förstå. Kanske inte för att förstå mig och ha ett medlidande eller ett kännande med mig, men för framtida studier (?) eller för att du som sitter där just nu och läser inte ska känna dig ensam. Det finns fler personer som är som du. Inte riktigt riktig och inte riktigt där. Men snart kanske. Jag får fundera lite till innan jag bestämmer mig.

Igår var en dålig dag men bra kväll. Jag och min sambo Idapidafidamida tog våra rastlösa själar och gick ut på bus! Vi spanade på personer, hängde i räcken, lekte brandmän, gungade högt högt, hade dansbattle på en scen, sprang i trappor och sjöng luciasånger för promenerande människor. Det var så kul! Jag njöt varje sekund. Att få vara barn igen-oslagbart. Vi gungade farligt högt samtidigt som vi funderade på hur länge vi fick vara ute för våra mammor. Vi smög runt i buskar och tävlade om vem som kunde stå mest still. Ibland får man vara barn, eller hur? Vi avslutade kvällen med fotboll och kladdkaka. Fin tisdag!

Konversation på Pågatåg

Hört på tåget mellan Helsingborg och Lund.

Tågkonduktör – måttligt irriterad på mannen som släpat med sig en stor madrass i en cylinderformad plastpåse.

Mannen – lagom berusad, ägare av en ny madrass märke: ” bekväm” från IKEA.

T- hörrdu, du kan inte ta den här, kompis. Det är ingen lastbil. Man kan inte släpa med sånt här

M – Men vafan, hur ska jag då få hem den? är du helt slut eller?

T- jaja, men det står här, du får inte. Bara läs här. Bara ha sånt som står okej kompis?

M- jag är  inte din kompis, jävla dumhuvud #z!!@$£…

Dispyten fortsätter på tåget och efter många svordomar…

T- läs här, kompis du får bara ta med vad som står .. ingen sån dära du håller i

M – får man ha med en cykel?

T- jaja, du får. Det står här, se!

M – ja då är det här en cykel.

T – nej jag ser, det är inte cykel.

M- du vet väl för fan inte hur jag cyklar!…

Höll på att dö. Jag skrattade gott för mig själv. Notera att tågvärden hade en skön brytning och mannen sluddrade på extremt grov skånska. Han ägde tågvärden totalt. Jag skrattade länge och kunde inte låta bli att le hela vägen till Lund sen. Underbara konversationer på ett Pågatåg.

VARDE BLOD! – När det är tanken som räknas

Andra gången gillt. Jag skakar. Andningen är andfådd och hjärtat slår snabbare. Darrhänt ringer jag ändå på klockan. Och går in. Stick mig och ta allt ni behöver. Låt det rinna medan jag krampaktigt håller skumgummi-bollen i ena handen. Håller tårar tillbaka medan ni lugnt ler mot mig. Jag gör en god gärning samtidigt som mitt självdestruktiva jag får stimulans. Jag gråter i takt med att jag ler, ingen här vet att mitt egoistiska behov uppfylls i takt med att någon okänd snart kan få hjälp.

Att lämna blod.

Det doftar bullar och nybryggt kaffe. Första gången jag är där får jag registreras som ny i regionen och därför fylla i en tresidig blankett. Darrig på handen fyller jag noggrant och ärligt i alla rutor. Likt många andra i samhällets mediakåta nu, instagrammar jag bilden av blanketten, i hopp om likes. Syns det inte på internet har det heller aldrig hänt. Även om den här gången aldrig ”hände” heller så ljuger jag. En lögn ligger nu uppe på instagram med förhoppningen om att vara sann.

När jag fyller i sanningen om operationen jag genomgick i våras får jag en känsla av att det inte är rätt. Jag kommer få basta för det här. Mycket riktigt. Väl inne i rummet med sköterskan nekar hon mig.

”Karensen på en sån här operation är 6 månader.. för de använde väl böjbara instrument?”.

Hur i hela havet ska JAG, patienten som låg sövd som på för mycket vin veta det? Nej min själ, jag tog min present och råffade åt mig en bulle sen gick jag hem.

4 veckor senare står jag där igen. Mer redo än någonsin. Jag är väldigt välkommen att äntligen få lämna blod…eller?

Inte heller denna gången fick jag lämna något blod. ”Din blodgrupp är ovanlig och väldigt viktig för oss” Jaha? Men låt mig lämna en skvätt här då!? ”men nu äter du ju ny medicin och då är karensen 4 veckor.. du är välkommen tillbaka den 27e”. Jahaja, besviken beställde jag ny tid den 27e kl .16.00 för då har jag inget annat inplanerat (läs: Dubbelbokat med 7 andra saker). Gör om gör rätt. Jag ringde idag och bokade om tiden och fan ta den som inte tömmer ut några liter blod den dagen alltså.

Jag ska instagramma, facebooka och twittra om händelsen så snälla gode Gud låt det bli en sanningsenlig bild denna gång!

”Nu är du verkligen ett ansikte för uttrycket det är tanken som räknas”.. jo tack. Man får inte ens vara snäll i det här landet utan att straffas med karens. Nåväl, vi försöker väl på onsdag den 26e kl. 10.00 istället då.

Tillbaka till verklighetens drömmar

Im back!! Eller för ett tag om inte annat. Vi kör väl på med det vanliga konceptet – rakt och ärligt, är alla överens om det? Okej, i morgon berättar jag vad som varit och vad som hänt under pausen och idag fokuserar vi på helgen.
Återigen är jag i mitt älskade Dalarna och den här gången med pappa å syster i släptåg. Underbart. Hockey stod på schemat och jag fick uppleva min första hemmamatch för krigarna i Leksands IF. Vinst mot Modo och framförallt en grym upplevelse. Ingen-ingen står upp för sitt lag så grymt som leksingar. Vilket fantastiskt tryck och en enorm känsla att få vara där.
Sen att få kramas med mamma å bröder gör mig inget alls.

Pausen

Vi bloggpausar. Tills stormen har lagt sig. Inte för att allt ska vara bra och väldigt rosa och fluffigt här inne, men just nu vill vi inte blogga. Så vi pausar och tar upp inläggen när vi orkar och törs dela med oss av en hård sanning.