Det där med att älska sig själv. Kärlek till sig själv. Satan i gatan så svårt! Men igår, för bara några få timmar, så stod jag där. Tillbaka i fabriken som en gång var min trygghet, alla mina semesterdagar och alla mina nöjen. Allt gav du mig. Nåväl, tillbaka bakom spakarna och knapparna på maskinen och det är inte DET som är kärlek och det var inte knapparna och oljudet från maskinen som gav mig kärlek, men människorna där! Komma tilbaka efter flera måndaer och få höra ” Amen tjena vad kul att du e tillbaka” ” Hej välkommen tillbaka hur är det?” ”hur går skolan?” ”saknar du oss” ”å tack för idag, kul å ha proffs tillbaka”. Så mycket kärlek och jag funderar på vad fan jag håller på med. Varför letar jag efter bekräftelsen när jag får den gång på gång runt omkring mig? Jag måste öppna ögonen och se allt jag faktiskt har. Det finns så mycket som jag står utan men egentligen spelar det ingen roll för jag har så mycket fina människor runtomkring mig, bara jag öppnar ögonen och ser. Små ord spelar visst roll! Men jag måste lära mig att sluta se de som gör ont och börja ta vara och framförallt minnas det fina som sägs.
Det ännu mer fina var väl att jag fick en oväntad present från Tilda också. TACK! Du är så gullig och omtänksam och jag vet inte vad. Tack tack tack!
Så, återigen, jag kommer falla tillbaka och det här filosofiska snacket kommer vara glömt om två timmar men jag skriver det ändå, så kan jag gå tillbaka och läsa det och försöka tänka så när det blir tungt igen. Right?