Det är dom små sakerna som gör det sa de. Dom små stunderna där sekunderna flyger iväg i takt med dina andetag.
Häromdagen var det att åka longboard med min fina Ida på inlines.
Igår var det två sidor ur en bok.
Idag var det en lunch med fantastiska Fia och hennes dotter Ella.
Nu är det vinddraget mot min hud där jag ligger ensam i mörkret.
Andas i takt med sekunderna. Andas.
Det här med att välja yrke…
Jag sa för en herrans och damers massa år sen att ”jag kan gö så mycke” och det kan jag och står fast vid. Däremot är jag en fegis. En liten fjant som inte vågar ta stegen ut. Alltid varit men hör å häpna! Kommer inte alltid att vara. Jag har bestämt mig för att våga lita på andras ord, och nu mina egna: jag kan bli precis vad jag vill!
Jag kan bli lokföraren som kör dig säkert fram på rälsen, möjligt och ganska troligt på tok försenat men ändå, det finns säkert en å annan kaka kvar på kalaset när du väl kommer fram.
Jag kan bli skateboardproffset som slår upp knän och bryter handleder i takt med att priserna på mina tv-spel ökar.
Jag kan bli musikproducent och hitta nya talanger och små kids som snart står där med megalomani likt Bieber.
Jag kan ta min praktik utomlands och sen komma hem och bli mamma, gifta mig och köpa ett hus vid havet, jag kan.
Och jag kommer göra det snyggt!
Jag kan bli krönikören som folk och män i skor gillar och hatar samtidigt för min ack så dåliga men ändå charmiga humor.
Jag kan även bli chefen över omsorgen i min kommun för att förbättra omvårdnaden av de som behöver.
Ja, hur kort, tjock, tatuerad, bitter, tramsig, tantig eller mysig jag är så kan jag bli precis vad jag vill! Och ingen (!) ska någonsin få stå i vägen för Mina drömmar! Någonsin! Jag behöver bara stöd, i allt jag väljer att göra okej?
Ja okej, bonde kan jag faktiskt inte bli, år så täppande allergisk mot sånt därnt.
Vi börjar bli många läsare igen, vilket är underbart! Jag trivs med er och ni verkar trivas med mig. Tänkte slänga ut lite poesi senare om någon är intresserad? Tills vidare får ni se vad jag just nu njuter av, rosé och min lilla Elin som leker manikyrare.
Ser ni vad jag ser?! Helt plötsligt sitter jag på min alldeles egna longboard. Världens bästa present i år? Kanske. Möjligt. Men ser ni även hur otroligt långa ben jag fick ur den är vinkeln? Det fick jag på köpet så att säga. Det där fåniga flinet får ni på köpet. Varsågodaaaa!
Imagine! En situation. Vilken som egentligen men ofta när det kommer till relationer. Tänk ett bråk, litet gräl, en diskussion eller någonting som fått dig på sämre humör, sänkt ditt självförtroende eller gjort dig ledsen eller förbannad eller.. ja ni förstår. När det händer så tänker jag alltid samma sak:
Vad skulle Mia Skäringer göra?
Hur hade den här fantastiska värmländskan reagerat och framförallt, hur hade hon agerat?Jag hör hennes ljuva stämma i huvudet så fort något får mig ledsen och det är med hennes härliga dialekt som hon räddar mig från att falla in i mina ”hatares” famnar. ”Nä men vafan äre mä rejeee? Jag har väl inte gjort däj nåt” och ” nä nu blir jag förbannad häer, du ska väl inte kömma å berätta för mäj vad jag ska göre hällär”. Exakt så. Och varje gång andas jag lite lättare, samtidigt som jag önskar att jag hade hennes mod och styrka att stå emot alla som tycker annorlunda. Man kan inte älskas av alla och som en god vän sa ”om du hade varit älskad av alla hade jag varit rädd, riktigt rädd för dig”, Och så är det väl. Om jag hade varit älskad av alla, hur sann och ärlig hade jag då varit i relationerna till alla dessa människor och män i skor?
Jag kan inte vara älskad och omtyckt av alla, det vet jag. Och egentligen försöker jag inte heller. Man kan inte tillfredsställa alla men jag vill gärna försöka utan att tappa mig själv på vägen. Som jag tidigare sagt så verkar det som om jag har massvis med älskvärda människor runt om mig och varje gång jag blir varse detta så slår mitt hjärta ett extra slag. Och om inte alla älskar mig så älskar i alla fall jag er! Allihop!.. Okej kanske inte du som svor åt tanten som behövde sittplats i bussen och du behövde flytta din 14åriga taniga bak och stå upp i nästan exkat 3,13 minuter innan det var din tur att gå av.
”Vadå jag kanske också är handikappad äckeltant”. Ja antagligen är du det och det verkar vara ytterst synd om dig och din krossade Iphone som nu får stå upp och twittra, smsa, facebooka och whatsappa.
”Jag fattar inte varför vi alltid måste flytta oss för de ändre” Nej. det gör inte jag heller, man ska väl slita ut en generation i taget, det är vad jag har hört och du och din t-shirt med trycket ”YOLO” borde verkligen få sitta ner så du inte förstår dig.
[Förstår- man står för länge och kan liknas med försova eller försvåra]
”Nä nu jävlar, din förbannade kladdkaka! Ställ däj nu upp å håll truten för jag är så trött på ditt gnäll nu, vi kan like gärne stanna bussen häer om du vill så kan du gå hem iställe…så gör vi.. dumma onge” Så hade säkert Mia sagt…knappast vänligt men bestämt.
Nehe Tant Linnéas fråga idag är – vart tog gentlemannagenrerationen vägen? Eller moralen överhuvudtaget kanske.
Att vara eller inte vara en tant?
Hej! Här är jag, Linnéa, Lillis, lillan, appo, fjant, pluttis eller som det senaste smeknamnet T.T. Toasttanten.
Någon som sett på Facebook att jag gjorde ett test om min mentala ålder, och fick 65(!!!) som svar?!! 65. Pensionär. Panchis. Stämmer så galet bra verkar det som.
En liten tant lever i mig och toasttanten kom upp till liv när jag istället för en glass beställde en toast och en kaffe på stranden. Tantvarning?
Och här är listan på mitt så kallade tantliv:
Jag tycker om dansbandsmusik
Jag älskar Melodikrysset och ”Ring så spelar vi”
Jag löser gärna korsord och lägger pussel
Att duscha är sjukt tråkigt (är det nåt tanter tycker också?)
Sill och potatis är en utmärkt lunch!
Bekvämlighet framför modernt och Sniggt.
Middagsvila!!!
Det är mysigt med småkakor
Christer Sjögren är väl mysig?
Att mata ankorna är härligt
Jag har beställt en rullator för..nej där ljög jag. OKEJ! Tant? Kanske..men allt vägs upp med brädor, hopp å studs på övergångsställen, älska studsmattor och att vara i lekparker! Måla i målarbok och ligga på golvet och filosofera.
Så T.T. Till er tjänst!
Nytt jobb och monsterpass.
Jag har sovit så dåligt de senaste veckorna. Inte bara för att jag som levande kamin svettas ihjäl med att försöka sova i den här värmen (nej täcke är ett måste, man kan inte sova utan) men också för att jag är så nervös och stressad.
Nervös över mitt nya jobb som PA. Nog för att det inte är så enkelt att vara nu någonstans var man än jobbar men det är en markant skillnad på att jobba med maskiner och människor. I min maskinhall kunde man vråla och skrika och ibland fick man tappa tålamodet, (mina kollegor var vana vid mina humörsvängningar och utbrott) det går inte här.
Lugnt och sansat och aldrig brusa upp. Förstående och tolerant, vänlig men bestämd. Mitt humör och tålamod sätts verkligen på prov. Men det går bra..sakta framåt och det fungerar än så länge bra. Jag kanske kan det här också. Beundrar,om möjligt, min syster ännu mer nu för vad hon stolt och gladeligen gör på sitt jobb varje dag! Hylla vårdpersonal säger jag bara!
Stressen kommer av andra anledningar. Ingen ro i kroppen går att finna, jobbar dubbelt med nytt jobb och mitt gamla, mellan passen ska aktiviteter hinnas med. Jag känner mig inte hemma någonstans och jag har sedan i våras tappat mig själv. Jag är konstant stressad och ingenting tycks lugna eller roa mig. Jag försöker andas, njuta av nuet, ta varje sekund för vad den är, alla mammas råd men det är svårt! Jag vill pausa från livet en stund. Sätta mig på en sten vid en sjö i en skog (tack Gessle) och sitta där. Kanske ska prova att stänga av telefonen? En dag, vecka? För att lugnas lite? Ja kanske.
Hepp! Kör på! Ända in i kaklet.
Att leva som man lär. Svårt och nästintill omöjligt. Depp idag och det får vara så. Jag orkar inte alltid vara glad. Vissa dagar, som idag, får vara såhär. Otoppade så att säga. Man måste inte vara glad och när man inte är det så måste man inte låssas som om man är det heller.
Idag funderar jag. Ja, kanske alltid och ganska mycket, men extra mycket idag. ”Du har så många vänner och så många människor omkring dig, det är helt sjukt faktiskt”. Är det så? Är det sjukt och är det sant?
Jag försöker så gott jag kan att vårda mina relationer och ta hand om de som finns runt mig. Utan motkrav eller så. Men får jag tillbaka? Och är det värt det? Dagar som idag, regniga och kalla, funderar jag på om jag får tillbaka av andra? Och om någon faktiskt tycker om mig ärligt och utan krav?
Jag vill inte släppa människor jag känner, men kanske är det ett nödvändigt ont för att orka med dem som faktiskt betyder något och som bryr sig om mig tillbaka?
Om dem som satt här bredvid mig bara visste. Om de hade en liten aning om att tjejen de nu sitter och tittar på med avund (eller förundran, chock, avsky….,hursom) lyssnar på så skön musik. Om de hade en liten aning om att det som strömmar hur hennes hörlurar inte alls stämmer överens med hennes o’ så fräcka stil, att hennes sneakers och slitna jeansshorts inte alls kan avslöja vad hon hör just nu.
Många bara skrattar och skakar på huvudet när jag predikande berättar vad musiken gör för mig. Hur den får mig att må. Hur jag dansandes fram minns barndomen och hur tryggheten och lyckan sprider sig i kroppen likt björkfrön över hela jävla altanen..!!
Nåväl, vad jag vill säga är DANSBAND mina vänner! Ge det en chans, sväng med och känn hur enkelt, dansant och sprudlande det är. Hur det känns ut i hela kroppen när arvingarna vrålar på i Eloise, eller hur förbannat sorgligt det är när man hör ”i ett fotoalbum” med sten & stanley eller vikingarnas ”den stora dagen” ( förövrigt en bannlyst låt från min lista). Bara testa!
Iallafall, man kan dansa och hoppa och tokälska maskinen precis som jag också gör, men att bugga och friheten man känner i en dubbelsnurr-nej, finnes inte i maskinen.
Älska mig eller ej men dansbanden får mig att minnas doften av nytvättat golv, den iskalla känslan av korsdrag och hur mamma ”dansant” svängde fram med moppen över golven nynnandes ”Chris craft number nine, youre welcome aboard”.. Det ni!
Kvällen igår spenderades först på en longboard sen på rökeriet i Laholm med vin, god mat och fantastiskt sällskap! Senare väntade premiären av transformers 4 och
”om fyran är så här bra, hur fan bra är inte femma då” som min kära lillebror ivrigt sa efter att ha sett scary Movie 4. Uttrycket har förövrigt använts flitigt efter detta i form av stor IRONI!
Okej, egentligen ingen dålig film och Mark Wahlberg är snygg som satan själv, men nej. 3 timmar är för länge. Jag somnade två gånger och har aldrig haft så ont i ben, rumpa och fötter av att sitta så still till nåt så ointressant.
Nix.nej.inte. Se inte på bio ( för 130:-/st!!!), ladda ner den.
Sen var det kul att se optimus och bee igen…long time no see, men njaae. Håller mig till 1-3 i den boxen.
LiLLiS KaRLSSON 