Whats your problem ?

Jag vet inte. Knappast nånting . 1+1. Det kan jag. Inte mer. Jag vet inte varför jag känner såhär.  Jag vet inte Varför det går upp och ner och varför jag känner mig så tom. Jag har ju allt. Egentligen har jag det för jävla bra. Tsk över huvudet, mat,vänner  och familj som ger mig överdrivet med kärlek, överflöd av skratt och jag har snart en universitetsutbildning. Jag har jobb goda vitsord bra lön och en resa som väntar. Jag har vackra ögon och är en hejare på att trixa och busa. Jag har tio tår på varje fot och kan gå balansgång. Jag känner smaker och jag har inte kronisk huvudvärk.

Vad är det då som är fel? Mig kanske.  Personligen. Nåväl.
Inget vi får svar på nu så jag berättar något roligare.
En kollega har kommit att bli en god vän till mig på kort tid. Jag tror hon vill och känner ett behov  av att ta hand om och rå om mig. Inte mig emot. Igår åkte jag ut till höganäs för att träffa henne och hennes fosterbarn. Fika och promenad till deras koloni, hem och äta vad jag vill påstå var årets godaste fiskgryta!  Jösses alltså vilken måltid! Recept kommer för den som vill.
Cheesecake till efterrätt sen lite häng i hamnen. Underbar dag. Och vilken superhjälte hon är! Vilket jäkla jobb de gör med de fantastiska små liven som fått en ny chans att se det goda i livet med dem. Vilken lycka och kärlek de utstrålar. Jag blir så berörd. Samtidigt så stolt och glad att det finns superhjältar på jorden.
Jag ska också bli en..mitt första mission är att komma på vad som är mitt problem .

”So sad that youre leaving..

…takes time to believe in. But after all is said and done youre gonna be the lonely one”

Long time no see. Igen
Det är fullt ös medvetslös. Har haft min fantastiska familj vid min sida i 4 dagar och nu väntar jobb.
84 timmar på 6 dagar. Kör bara kör.
Resa till (vart skulle jag nu då? …belgrad?) …fan jag minns inte men resan är iallafall bokad och nånstans ska jag med fyra av mina töser från Helsingborg.
Det ska bli kul.
För jag orkar inte vara här. Jag är så ivinnerligt trött på alla och jag funderar på att använda tryckfriheten och nämna alla dåliga ursäkter jag får med tiden för att jag inte är värd att älskas eller accepteras. Ja det är mycket om kärlek nu men så är det. Vill bara klargöra för er.

För Jag har gett upp. Och jag har bestämt mig för att för evigt vara singel.  Evigt. Ska skaffa en katt och en schäfer. Eller en rottweiler blandad med labrador.
Sådeså. 

”I can feel something inside me saying-i really dont think youre strong enough ”

Hur kunde du komma ikapp?

Ut på tur! Göteborg tur och retur. Halvretur får man väl säga för jag ska ju av i Halmstad och fira att älskade syster yster blir hela 26 år. DET mina vänner och fiender är knasigt för så gammal e ju jag också. ..hemskt vad de kommer ikapp en de där små liven även kallade småsyskon.
Hur fasiken kan det vara mindre än två månader tills lilla jag blir 28?
Hur som, önskelistan för min födelsedag är laddad, frågan e nu bara vem som e laddad att se den?

” Du ser ut å va 19 du…”
”bahahaha!! Du ser väl för fan att hon inte e 19..ser du dåligt ellle hon är väl fasiken närmare 38 iallafall..”
Tack, boende ett och boende två.. jag är nästan inte alls så ungammal som ni tror ser eller verkar misstänka.

First Class hero.

Åker vi dit åker vi limousin

”Lite blyg ibland kan nog verka lite dryg ibland”
Exakt. Hur ska jag annars presentera mig?
Sprudlande glad skrattretande tramsig. Men inte idag heller. Eller? ”Du glittrar inte som annars ”. Nej kanske för att sanningen kommit ifatt. Verkligheten står still och alla andra gör farten.  Jag står still. Andra snurrar igång. Ska inte tro och lyssna så mycket.  Klokt nog tror och tycker folk så otroligt mycket hela tiden och det spelar ingen roll hur man gör..så gör man nåt fel. Så känns det idag. Oälskad.

”Ingenting kan få mig att falla vad jag har i min garderob det vet alla”.

Så är det. Alltid ärlig. Aldrig menat att såra eller förstöra. Helst inte göra någon illa eller försvåra för någon.  Aldrig.  Aldrig i havet lille Mozart.
Sårar mig själv 7 gånger mer än att göra annan ledsen. Måste nog sova på den här saken.

Hur går vi vidare?

Hur gör vi nu då? Tankarna snurrar och huvudet bankar. Varför händer sånt här mej? 
Stark soldat möjlig förklaring men det räcker inte…jag har mött min överman i denna kamp.
Kaffet är på. Jag väntar ivrigt för att dämpa min huvudvärk återigen.

Vad hände egentligen? Jag hann inte med. Min kloka kollega som jag förövrigt tycker så mycket om sa ”inte för att förringa händelsen men..”
Exakt så tänker jag och vill tänka. Men sen blåser stormen upp och runt om mig sätts insatser in och strategier målas upp. ..summan? Jag känner mig värdelös och skyldig och andra får kämpa för nåt jag hamnat i.

Jag blev hemkörd av min chef igår 4 timmar tidigare.
Inte mindre än 4 kollegor påpekade att jag inte var mig själv, de kände inte igen mig.
Nej. Inte jag heller. Men vad som är fel det vet jag inte.
”Du är ju alltid så glad och sprallig och extremt stor glädjespridare…du är inte dig själv”. Å så insisterade hon på hemgång. 
Ledsamt samtidigt underbart för vilken klippa min chef är! Aldrig mött en sån kvinna alltså. Drivet lugnet öppenheten lättheten förståelsen  glimten i ögat rättvisheten allt..  underbar!

Orden tog slut nu..kaffe och sen får vi se

Personlig vakt och överfallslarm

Hur mår vi då? Huvudet upp fötterna ner. Vilket jobb alltså, vilken erfarenhet. I nuläget sitter jag med vakter 24/7 Och ett överfallslarm. Så går det och stundtals  tvivlar jag starkt på om jag borde jobba med detta och om jag gjort något fel mot personen i fråga. Har jag varit för glad? Omedvetet flirtat eller givit inviter ? Jag blir tom samtidigt väldigt snurrig. Det var inte jag som tog beslutet om larm. Plötsligt ringde en vakt vilken hade överlagt med min chef om huruvida allvarligt det var och att jag borde övervakas med detta medel.

Skrämmande? Nej.
Obehagligt ? Ja.
Tveksamt? Ja.

Borde jag rannsaka Mig själv och bli en otrevlig tant? Borde jag gå tillbaka till ett fabriksgolv?

Snurrisnurr.  Hur som slängde jag ihop en uppskattad sillatårta till lunch för mina boende. De förtjänar det. Jag snurrar på. Sa jag att vakterna är ganska heta och bär otroligt spännande verktygsbälten? 

69 minuter

Sista 69 minuterna sen går jag hem. Eller him som vi säger i Skåne.  Tänka sig vilken blandning av dialekter jag väver in i mitt tal. En dalkulla på rymmen från Halland hittad i Skåne.  Vilken resa ändå.  Engelskan har lagt sig och jag har nästan glömt att jag var där. Tiden går spännande fort och skrämmande med för den delen.  Kvar står en liten dalatös större än någonsin och ler. Ler åt solen och regnet. Njuter av kaffe och har ett lugn i stressen. Inatt var en fantastisk mysig natt. Och jag tror minsann jag funnit ännu en ny vän även kallad kollega.
Man får ta det onda med det goda och tvärtom.
Snart är det min tur… en dag. En dag…

Jag lämnade kärleken och det är inte till dig

Jaha vänner och fiender. Var börjar vi?
Jag är återigen dumpad och lämnad åt ödet. Det svider men samtidigt är det bara din förlust inte min. Jag är mer värd än så. Det ska du få se. Och jag har ju en beundrare iallafall. Någon som tycker om mig till den så milda grad att han nu är i häktet. Det här stället jag jobbar på är en cirkus. Det svänger snabbt i branschen och inte bara en utan tre gånger har jag nu fått eskort av polis eller kollega hem och till jobb.

Hur som haver – inatt diskuterar jag med en klok kollega vilken sätter ord på alla mina osäkerheter och jag ska inte ge upp. Jag älskar ju det här! Jag ska fortsätta kämpa för kärleken t jobbet med människor… kärlekens krig tar jag sen.  För jag orkar fan inte bli sviken igen. Jag ger upp. Jag är värd mer än såhär. Capish?

Det tomma spåret står framför mig

And we’re back on track. Spåret. Tomt och öde. Paniken smyger sig på. Tomheten och ensamheten. Jag står handfallen åt mitt öde likt alla andra egentligen och när jag bad om ett tecken från Gud sände han ett allvarligt sådant.
Paniken spred sig och varje liten centimeter av min kropp och själ vill skrika rakt ut. Jag vill inte. Släpp mig! Jag orkar inte fundera. Andas ut och in. Sakta sakta.

Du är inte värd min energi.  Inte Heller min sömn. För dig ler jag och skrattar i allt dagsljus men mina nätter får du inte ta. Det är det enda som är mitt.

Jag vill inte följa med i strömmen ut igen. Varför kan inte allt bara vara?
Jag hatar mina känslor och jag hatar att älska. Älskar att hata…

Regnet faller och döljer mina tårar. De är inte ledsna. De är trötta. Tröttsamt faller de långsamt ner för kinden och möts inte längre av leende läppar.. de möts av en tung utandning.
Jag är bättre än så här. Igår var jag det. Jag kan överleva den här stormen också och rida ut överflödiga kamper.  Men ibland vore det skönt med lite hjälp…

Får jag chans?

Att chansa. Våga ta för sig och våga tro att det kan bli bra även om man tidigare blivit bränd.
När det kommer till livet finns inga försäkringar och vill man ha en garanti får man köpa en brödrost.
Sant som det är sagt.

Idag ska jag chansa. I morgon också. Det värsta som kan hända är att jag blir rik på erfarenhet och får vägledning i vad jag vill eller inte vill ha, eller hur jag vill vara. Eller hur ?

Man måste våga chansa!

På tal om asfalt… att ta åt sig av komplimanger må vara det svåraste hindret för mig just nu. Varför ? Kanske är det en alldeles för tung ryggsäck av oärlighet som inte tillåter mig att ta emot dem. Eller så är det som så att jag har bestämt mig för att vara stolt över vissa saker och som mig själv vara på ett visst vis eller ta vissa saker som självklara. ..där har vi det!
Får jag komplimanger angående saker jag själv är stolt över kan jag acceptera dem…det andra jag inte ser eller för den delen ser som självklara – nej. Där går det inte att ta in. 

Ut och chansa idag! Det är en sån dag..