Kampen.
”Du kommer aldrig orka. Du behöver inte ens försöka, för du kommer inte att klara det ändå. Det är för långt. Det är för hårt. Kom igen, både du och jag vet att det här inte fungerar.”
Så många gånger. Och väldigt ofta: ” Du kommer inte klara det ändå, ge upp nu direkt istället”.
Så.Många.Gånger, men allt som oftast och mycket mer sällan nu för tiden. Det har flyttat in ännu personlighet som också har en röst i debatterna. Han säger att jag visst klarar det. Att jag visst kan! ”Jag kan gö så mycke”. Hela tiden. Du orkar visst! Du kan också! Kom igen nu. En peppande röst. Och resten sköter adrenalinet.
Min kropp och hjärna har sakta men säkert börja samarbeta allt oftare och när det blir konflikter vinner oftast rösten som säger att ”jag kan”.
Det spelar ingen roll vad ditt mål är, det spelar ingen roll hur lång backen är, eller hur tung vikten är, hur många sidor boken innehåller, eller hur många personer som sitter i salen för när du tar steget fram och faktiskt övervinner hinder går adrenalinet på högvarv efteråt. Det är en fantastisk känsla att klara av att springa hela backen upp, att orka lyfta vikten hela vägen upp, att läsa hela boken eller att tala inför en grupp människor. Det spelar ingen roll hur lång tid det tog, men steget ut var stort och det absolut viktigaste för dig. Att övervinna sig själv och övervinna den som säger ” du kan inte, du orkar inte” för du vågar mer än du tror, orkar mer än du anar och KAN GÖ´ SÅ MYCKE´!
För hon är bäst försök och överträffa det.