Sams med kroppen?

Knappast. Min Trygghet.
Kanske saken att göra det. Det som var min ”grej”. Supertöntigt men min trygga zon. Och att sluta? Ännu fräckare och bra mycket tuffare i sitt sammanhang att sluta. Första 10 dagarna-lätt som en plätt jag var ju ändå sjuk de fem första dagarna och då röker jag ändå inte.
Jag klarade hinder som att gå ut och festa utan att röka. Jag och Jenny kunde stolt knäcka den lilla cigarett som jag smugglat med ut. Jag kunde sitta på middag och låta cigaretterna vara. Jag klarar att ha rast i skolan utan att gå ut och det går ganska bra… Dag 13. Katastrof. Från 1-100 på en sekund och Ida fick vittna om ett utbrott liknande ingenting. Jag blev så arg! På allt och ingenting samtidigt och jag blev rädd för mig själv. Jag vet vad som händer och är hela tiden med på känslorna men jag är utom all kontroll. Efter utbrottet kommer tårarna och jag gråter. 8 kursare fick idag vittna om det. Och jag gråter inte för att jag inte får röka. Jag gråter av utmattning efter ett utbrott. Min kropp reagerar så. Plåster? Yrsel oro och illamående. Mardrömmar på det av extrem sort.
Sugtabletter? Första försöket idag. Känslan är hemsk. Tänk att jag bestämt mig, är motiverad och trött på att lukta askfat. Jag vill vara fräsch och det går bra men kroppen skriker efter nikotin. Okontrollerat. För jag vill inte. Jag vill inte röka. Men min kropp reagerar likt ett barn i trots. Slänger sig, skriker och gråter. Låt denna fas gå över snart och låt mig bli tillfreds och sams med min kropp igen. Förlåt alla. Alla ni som står omkring och får stå ut. Förlåt. Det är inte meningen. Skäll tillbaka, slå mig, förstå mig, krama mig eller säg från. Det är okej att bete sig. Helt okej. Vilken jävla berg-och-dalbana detta är. Usch och fy! Jag flyr. Jag behöver ensamhet för att inte skada andra och mig själv. Jag flyr en stund.

Dag 6. Den om en öde ö

Dag 6.

Om jag vore på en öde ö.

Ja, hur hamnade vi här? Förlåt jag, för ön e öde. Den är extremt öde och den mest sannolika anledningen till att jag är här är för att någon tröttnade på att jag fick en sockerchock en gång när jag drack Coca-cola och kastade mig långt åt fanders… stark var han också. Tydligen. ELLER!! Så tröttnade jag och bokade jag, orutinerad som jag är, en biljett till vad jag trodde var en skön, soft billig charter. Jag tänkte säkert ” satan i gatan så billigt, det är nästan overkligt så billigt det här var” och så hamnade jag här.

Nåväl, nu är jag här, försmäktad på en öde ö. Jag skulle antagligen inte klara mig länge. Jag är en sån person. Jag är den som skulle dö först i en skräckfilm och så vidare. Jag skulle försöka komma på hur Robinsondeltagarna 1998 gjorde. Göra en plan! Och först: samla ved. Pinnar och sånt som brinner. Sen skulle jag leta efter blomblad att väva en säng av. Helst högre än marknivå för då… händer inte nåt som händer oftare på marken…nåt sånt var det. Ojustja! Man får inte glömma att klättra upp och hämta nötter, så man kan dricka och äta. Med kniv.. som jag inte har… Okej vi börjar om! Innan vi börjar klättra i träd så letar vi upp robinson-robban. Nånstans på ön borde väl en sån äventyrslysten pajk befinna sig. Och när vi väl hittat honom DÅ kan vi börja klättra i träd. SEN! Ska jag uppfinna en fiol så det blir lite trevligare stämning till middagarna. Frågan är vad vi ska äta… fisk? Då får vi bygga ett fiskespö också… jag får fundera grundligare på detta, fallifall det skulle hända för det här låter inte som en bra backup-plan. Jag har aldrig tänkt tanken innan, däremot vad som händer om jag fastnar i rymden, om jag måste flytta till månen och hur jag ska förhålla mig i ett koncentrationsläger eller på Noaks ark… Men inte det där med öde öar. Får ta en funderare på det tror jag.

Är vi stolta nu?

Dag 6 kommer! Ligger som utkast och kan inte publiceras av någon anledning men vi har tekniker på som jobbar på det i skrivande stund.

Tills dess tänkte jag på det här med huruvida man blir imponerad eller ej av olika saker. Hur olika man ändå ser på en och samma grej eller händelse.
Igår åkte jag, ganska spontant ändå, upp till mässan i Göteborg för att hjälpa till i en monter för ett bokförlag. Jag var jätteglad och tänkte att jag gjorde endast det för att det verkade roligt och ”jag gjorde det för mig”. Efteråt och även innan har flertalet personer sagt saker som ”så grymt av dig” ”jag är stolt över dig” och ”så häftigt, du är fan grym”. Och jag blir jätteglad såklart, men kan inte låta bli att tänka-varför? Vad är det som är så häftigt? Eller är jag alldeles för oego för att se vad det är jag gjort? Jag sökte jobbet, fick det och utförde det.
Klart. Därmed inte sagt att jag inte är glad och väldigt lycklig med vad jag gjort. Men att stolta med det? Nja…
Något jag däremot blir imponerad och stoltar över är när jag kan vissla och det faktiskt låter något, eller att nå något som står riktigt riktigt högt upp! Det e väl grymt om något?

Dag 5. Det här skrattar jag åt.

Att skratta. Inte en självklarhet helt klart. Vad jag en gång tog för givet att göra varje dag är inte längre vad jag förväntar mig att få göra. Jag älskar att skratta. Jag behöver göra det. Så tårarna sprutar och man inte kan stå rakt. Ett genuint gapskratt rakt ut.
Humorn ändras även ju äldre jag blir och vad som var kul igår är inte lika roligt idag. Något jag däremot alltid skrattar åt är internhumor. Det där lilla som bara jag och några få andra vet.
Jag vill nämna hedersplatser. Människor som jag alltid skrattat åt eller med som det så fint ska heta. Åt är förresten att fy förbarma mig! Man skrattar inte åt någon..inte erkänner man det iallafall. Men jo serru! Jag skrattar ofta åt folk och gärna ofta…åter till namnen så vågar jag inte nämna dem med oron att glömma någon fjant som tror att hen är olidligt rolig och därmed blir försviken om namnet inte nämns.
Jag skrattar åt människor som talar innan de tänker. Kanske en igenkänningsfaktor från mig själv? Många gånger hör jag nämligen att jag själv inte tänkt innan jag talat och många gånger skrattar ni åt mig.
Speciellt du broder G. Grytan. Han är mannen som skrattar åt mig mest hela tiden men jag skrattar åt honom också. Vi sitter mest och skrattar åt varann. Är rörande överens om att aldrig enas. Å så skrattar vi. Någon jag skrattar åt också är min älskade lillebror David, han om någon kan konsten att överdriva varje känsla och mer än gärna förmedla den(dom – flertal. För det är ofta mer än en känsla samtidigt). Han har myntat många uttryck och är helt makalöst rolig. Jag är också ganska rolig. Ibland skrattar jag åt mig själv. Självklarheter och igenkänningsfaktorer är också otroligt roligt. Min syster vann också en ”vem är roligast-tävling” i helgen. Den gången var väl egentligen enda gången jag inte kunde hålla med om hennes humor. Fråga henne eller Jenny Strömberg om det fantastiskt ”roliga” skämtet hon vann med…nog om det!
En kvinna som skrattar jämt är Rosemarie. Min älskade gammelmoster. Så ska jag också bli. Skratta hela dagarna.
Jag ska bara sluta vara bitter först.

MEN som ni borde veta vid detta laget alla kan inte gå runt och vara glad jämt, nån måste vara bitter också.

Dag 4. Vart är vi påväg ( eller finns det plats för alla i båten?)

Universum –  När exploderar solen? Fryser jorden till is? Kan man gå över till Danmark då? Finns det annat liv där ute? Har de där smarta ”det är inte raketforskning MEN”-människorna kommit fram till en räddning för oss oroliga själar. Hur ska vi överleva på Mars när jorden försvinner ut i små bitar i ett stort svart hål? Finns det plats för alla i båten?

Världen – Varför måste människor kriga? När och hur kommer man till en punkt så oense om något så till den grad att man är beredd att kriga och döda oskyldiga människor för sakens skull att få rätt? Människor föds inte onda, det kommer med livserfarenheten, eller kanske manipulationen att tro på något så starkt att ingen får stå i vägen för vad man tror är det enda rätta. Barn dör. Människor dör. Djur. Mänskligheten. Empatin. Finns det inte plats för alla i båten?

Sverige – Sverigedemokraterna i riksdagen. Nej mina vänner jag tänker inte som många andra dra alla över en kant och säga att vi har rasister i regering. Jag tänker inte acceptera att de inte behandlas som andra, för vem är främlingsfientlig då? Vem lever inte som hen lär då? Jag delar inte deras åsikter, absolut inte. Men för all del, Landet har röstat-demokrati kallas det och nu är det som det är. De har nu enligt konstens alla regler rätt till sin röst. Godtrogen? Möjligt, men så ser jag på saken. Vad jag nu röstade för och hoppades på stämmer inte med något jag någonsin trott på, och jag vet ärligt inte var jag står. Ingen delar alla mina åsikter. Det enda jag vill, är att Sverige blir tryggt, för alla som är medborgare och har rätten att vara här. De som inte har det måste vi också hjälpa, på ett eller annat sätt. Det borde finnas plats för alla i båten.

Min vardag – Vad ska jag nu bli när jag blir stor? Socionom? Tror ni verkligen att den bittra lilla egotrippade damen kan hjälpa de som mest behöver? Knappast. Ju längre jag läser i skolan, ju fler terminer jag betar av, desto mer osäker blir jag. Jag älskar att studera, jag ångrar inte en sekund av mitt val men ändå… jag är inte gjord för det här. Lokförare, förskollärare, marknadsförare eller för all del chef kanske. Hellre så. Eller? Och varför gick jag upp alla kilon jag tappade så fint i våras? Kunde man inte få vara nöjd ett litet tag till?

Om jag vore kompis med mig själv … jag vet inte men frågan jag nu ställer mig är HUR FAN ORKAR NI? Jag hade inte orkat med det här ovädret till tös alltså. Inte för fem öre. Det kanske inte ni heller gör, egentligen? Ser ni vilken rubrik som har flest funderingar också? Min vardag, är det så vi människor fungerar, att vi bara ser det mest centrala runt oss själva? Eller är det kanske bara jag. Egon själv. Tar och tar och surar och irriterar mig, går och buttrar och huttrar om allt och ingenting. Ger inte så mycket egentligen.

När ska jag få ro? Jag vill bli trygg igen och andas. Att få kunna andas- vilken grej! Jag går och väntar på en olycka. Fråga mig inte varför men jag vet att det händer, och allt för att Gud återigen vill överbevisa mig och ge mig ännu en grop att falla i. Han vill se mig falla hårdare än sist och om och om igen, allt för att bevisa att jag kommer överleva den gången också. Det han glömt är kanske att jag många år har en känsla av att jag kommer att dö ung. Lite orolig för olyckan blir man ju då. Jag är inte klar än. Inte på långa vägar. Men det finns inte plats för alla i båten.

Deprimerande tankar tot. Men vet ni- det finns lite kärlek i mitt liv också. Och på tal om asfalt, jag är nu inne på min nionde dag… rökfri! Fy så svårt det är och jag vet inte om jag kan hålla mig så mycket längre. Men en sak är säker- det är värt det.

”they didn´t say it would be easy, they just promised it would be Worth it”

Dag 3. Min pappa.

Min pappa.

Ännu en förälder. En förebild och en människa att beundra och i många avseenden tacka. Personen som varken kan mycket om lite eller lite om mycket, men det han vet om saker det är information man inte visste att man behövde veta.

Jag har aldrig sett mig som pappas flicka. Kanske aldrig rätt och rakt ut identifierat mig som närmast honom. Trots detta var det min pappa som jag valde att flytta till och tillbringa mina tonår och åren in i vuxenvärlden med. Tillsammans var vi starka men även små och svaga. Utan att medvetet göra valet att dela allt så gjorde vi det. Vi delade allt, jag och min far. Han och jag stod tillsammans i svåra tider och skapade en vardag och någon slags verklighet som var vår. Det var vår sanning. Kanske skavd i kanterna med full av kärlek och skratt, och ni vet vad man säger? Ett skratt förlänger livet, tillsammans kommer vi leva länge än!

Min älskade pappa, han försöker. Han vill så mycket och även om man inte kan jämföra honom med mammas klokhet så försöker han. Och vad jag än ber om, löser han – på sitt sätt. När man inte orkar mer, och känner att man inte vill vara vuxen längre så finns pappa där och just när du trodde att du inte kunde ta ett steg till så kommer han och man får höra dom mest fantastiska små kloka råd och när man som helst vill, så får man bli liten igen. Man behöver inte vara vuxen hela tiden.

Pappa är stark. Min pappa är starkare än din pappa. Och det är sant. Det finns inte mycket han inte har gått igenom men likförbannat envis står han här idag, starkare än någonsin. Jag är så glad för min pappas lycka. När han är glad och mår bra, då mår vi bra, jag och mina syskon. Att äntligen få se att vår älskade far är genuint lycklig med var han är och står idag, gör mitt hjärta helt. Det finns mycket som varit och är svårt men när man ser min pappas ärliga glimt och lycka i ögonen så slår mitt hjärta ett extra slag.

Pappa bjuder på sig själv, han är så rolig som ingen annan kan vara, kanske för att han ser verkligheten ur ett annat perspektiv än andra? Han om någon kan få mig att skratta i timmar, både åt och med honom, men det är alltid med kärlek. Pappa har så många citat att jag önskar att jag skrev upp dem någonstans. Jag och mina syskon delar många roliga minnen tillsammans och återigen åt min pappas uttalanden.  Jag tror att jag har fått hans humor och ärvt hans tramsighet, modet att våga bjuda på mig själv och inte vara som alla andra.

Han är självsäker och det beundrar jag honom för, han har alltid fått mig att tro på mig själv och att jag också kan uppnå saker och att jag duger som jag är. Han är den som fått mig att förstå att man inte alls behöver vara som alla andra. Man får vara sig själv om man vill OCH man tager vad man haver.

Jag älskar dig pappa, tack för allt du ger mig och fått mig att förstå under min uppväxt, ändra aldrig på dig själv, och om du ändå gör det, se då till att ha det bra. Och njut av varje sekund livet har att ge. Det är du värd

 

I morgon är vi på dag 4 och därmed temat ”Vart är vi på väg?”.

Dag 2. Min mamma.

Min mamma.

Hon som vet allt, kan allt hör att och ser allt. Och när ni trodde att det inte fanns nåt mer att kunna, veta eller lägga näsan i blöt om så kommer mor min och vet, kan, hör, ser och tycker lite till.

Som den vackraste kvinnan i världen och för mig en sann förebild stavar hon sitt namn Eva Catharina Karlsson. Hon är yrvädret som står där i dörren hos dagmamman min, redo att plocka hem två busungar. Hon har regn i håret och igenimmade glasögon och när man kramar henne är hennes jacka småblöt och fuktig av hösten utanför, men hon ler. Hon är nybakade bullar, Ajaxdoftande plastmatta, tvärdragsvädrat hus och nymålade naglar till kalasen. Hon är Eros Ramasotti och doften av fredagsmiddag. Hon är mulletanten på lördagsförmiddagar och leken i Sala –badhus. Hon är doften av värme i bastun efter badet och den varma famnen i soffan till Disneydags. Hon är hela min barndom och jag finner ingenting jag någonsin skulle vilja ha ändrat på.

Hennes händer börjar få min mormors utstående ådror och jag älskar det! Det är en trygghet och så vackert, likt de silverstänk hon har i sitt hår som hon bär upp lika elegant som sina skrattrynkor vid ögonen. Min mamma doftar underbart och skrattar smittsamt. Hon är envis, och ganska lättretlig men samtidigt finns det alltid en förståelse i henne. Hon förstår människor och dess olikheter, hon bjuder in på sitt vis och älskar på sitt sätt. Hon njuter av tystnad, rödvin och god mat. Men ger aldrig vika för en stor skara människor, skratt och trams. Hos min mamma får man vara som man vill, om man är det på hennes vis. Skämt och sido. En kvinna full av humor och klokhet och med all rätt att ibland vara bitter och frågande till verkligheten.

Jag vill bli som du. Lugnet i stormen, påhittigheten i idétorkan, värmen i kylan och gapskrattet i kyrkbänken när man måste vara alldeles, alldeles gravallvarligt tyst.

Jag vet inte vad man förväntar sig att höra från sin dotter om sig själv, minnen? Känslor?

Jag är ganska öppen och ärlig med mina känslor och säger ganska ofta vad jag tycker och tänker inom min familj. Det är något jag beundrar med hela min knasiga familj. Man får så mycket kärlek och man får ge så mycket kärlek som man vill. Man får sitta i knäet på sin mamma trots att man nyss fyllt 27. Man får pussa på sin lillebror fast att han är 19 eller den andra sparven som är 13. Man får säga ”nej mamma du får du ge dig, du kan inte ha rätt hela tiden” och mamma får säga ”men LINNÈA! Man säger inte så vid matbordet”.

Mamma hur många gånger jag än sagt det, så kan jag inte nog påpeka hur mycket du betyder för mig, du är mitt allt! Utan dig ingen mig. Tack för allt du någonsin gett mig. Tack för all kunskap, visdom, vänlighet, artighet, uppfostran, kärlek, allt! Och kanske ett förlåt för alla gånger du fått stå ut med min obstinata(Tack Thomas för det ordet) sida i mina tonår… Gud kommer förmodligen straffa mig på nåt sätt för det.

Jag ser fram emot att få barn så jag också kan få säga ” jag vet allt, hör allt, ser allt, kan allt” och mina barn ska få tro att det är så.. tills de överlistar mig och inser att det alltid finns en som kan och vet lite mer..deras mormor. Jag älskar dig mamma! Ändra dig aldrig, men om du skulle få för dig att göra det, så glöm inte bort att älska dig själv lite mer. Det är du värd.

Å på nåt vis blir jag alldeles varm av det här leendet. Ditt luriga leende är dig mitt i prick. Min vackra mamma!

Dag 1.

Saker jag har svårt att acceptera.

”Jag förstår mig inte på” och ”att inte acceptera” är kanske egentligen två vitt skilda saker men ändå i en hårfin skillnad. För jag förstår inte hur man kan mobba någon annan och jag accepterar det inte.
Jag accepterar inte människor som inte förstår att vi alla är olika och vi gillar olika.
Den här listan kan bli milslång om vi nu väljer att öppna med såhär starka ämnen. Därav gör jag det inte. Vi behöver lättsamhet och kanske mer smådetaljer att reta oss på, för som vi vet är jag mästare på att egotrippa och irritera mig på oacceptabla SMÅsaker.
Tillexempel: som när det inte är påfyllt salt och peppar på bordet på restaurangen jag äter på. Hur svårt kan det vara? Under din lilla rökpaus på lastbryggan som jag med säkra källor vet att du hinner med minst två gånger i timmen kan du väl offra två minuter att samla in alla kar och fylla på dem? TACK!

När servitrisen på samma restaurang inte har förstått avsnittet service i sin handledarbok för arbetet och beter sig som om jag inte tänkt betala för maten men antar att hen ska få dricks iallafall. JOMENVISST! Som tack för din enorma avsaknad av ens ett försök till leende? eller vill du kanske ha 10% av notan för att du inte alls suckade å mumlade ”vet väl inte jag” när jag frågade om vin till varmrätten?

Jag accepterar inte att någon sover i mina sängkläder och att jag sen ska sova i samma. Så är det bara.

Jag accepterar inte heller hur lathet går ut över att det blir slarvigt och stökigt. Man kan hålla ordning och reda omkring sig även när man lagar mat, diskar, duschar, bajsar, äter osv osv. Alfons Åbergs pappa hade varit stolt över mig!

Helt och totalt oacceptabelt är fan när människan i guldaffären säger att det kan kosta mellan 300-500 SVENSKA KRONOR(!!) att löda fast en ny berlock till mitt armband.
-WHAT?! Okej om hon hade sagt ”förlåt pinnar, det kostar mellan 300-500 pinnar” men inte riktiga pengar.. Herregud!
Oh! Sista oacceptabla saken är också när jag får skit för att jag ”försvarade”(nej, det gjorde jag inte heller) människorna som röstar på SD. Jag ska förklara hur i ett annat inlägg men det är ORIMLIG ACCEPTANSNIVÅ!
Kishti Tomita-over and out

Vill ni läsa om det här?

Återigen, dagarna går, timmarna försvinner och jag drunknar i något slags mörker som kallas vardag. Kämpar på, går vidare och på tiden jag inte uppdaterat er har det hänt så mycket.

Jag skulle kunna börja med att berätta om ett fantastiskt bröllop jag var på, jag tror det var det finaste, roligaste och bästa fest jag varit på. Sanne och Kalle, ett enormt stort tack till er och era underbara familjer och vänner som gjorde den festen.

Jag kan berätta om en tvåveckors nollning där jag stått som fadder och försökt hänga med i ett grymt tempo av fester och lekar. Återbäringen för all trötthet och tjafs i ledningen var när vi som grupp 17 fick pris för bästa faddergrupp igår. Jag blev jätteglad, samtidigt som jag funderar på om just jag var värd priset, jag har inte varit med alla dagar? Glad men ändå svårt – ändå får jag ju artigt tacka och försöka känna mig stolt över det jag i alla fall åstadkom under veckorna.

Jag vill inte glömma något och kommer jag på mer så uppdateras det väl i sinom tid tänker jag.

Jag vill blogga, det ger mig ro i kroppen men mina ämnen är slut och jag funderar på att få flow i skrivandet igen nu när skolan börjat och därmed återigen köra med två veckors ämnen? Vad tror vi?

Så gör vi, ni har ingen röst i mitt samhälle så..jo det har ni men inte om det här, jag bestämmer idag och listan ser ut som följer:

1. Saker jag har svårt att acceptera

2. Min mamma

3. Min pappa

4. Vart är vi på väg?

5. Saker jag skrattar åt

6. Om jag vore på en öde ö

7. Mina barn

8. Det här får mig att må bra

9. Min tro och livsfilosofi

10. Spelar åldern roll?

11. Att brinna för något

12. Tvångstankar

13. Hej kom och hjälp mig!

14. Den riktiga sanningen

Vad tror vi? Wasabi?