Årskrönika.
Min alldeles egna. Eminent? Ingen aning men mitt 2012 har sett ut som följande.
För att sluta om hela året börjar vi med December 2011. Ett helt år har redan gått och jag börjar sakta men säkert förstå vad ” de vuxna” menade med att åren bara flyger iväg, när man var liten. Jag som liten förstod inte, det var ju asalångt tills man fyllde år, till julafton, sommarlov, sportlov osv. Nu? Herregud, vart tog året vägen, känner jag nu. Om jag går tillbaka i min blogg och läser hur jag kände för detta år, var det ingen glad läsning direkt. Jag ”förutspådde” ett förändringarnas år och jag hade råångest. Lika ångest kommer infinna sig i år, när vi närmar oss de sista dagarna i december, men jag förutspår en annan känsla. Och kanske det är just det där, att jag förutspår, som gör hela känslan sen. Mitt undermedvetna spelar med på vad jag tror och det blir vad jag spår det till. Spå, kul ord för jag kan ju inte se in i framtiden, men jag kan tro och gissa,( det är väl så de andra häxorna gör också väl?). Förändring indeed, och det är det väl varje år, men i år var det mer påtagligt tycker jag.
”Min magkänsla säger ”förändringarnas år”. Härligt! Blir vi förlovade? Föräldrar? Befodrade? Klokare? Smalare? Tjockare? Osams? rikare? Snällare? Ensam?
Att världen står öppen för mig är så jävla bitterljuvt och ambivalensen är total! Jag tycker inte om nyårsafton. Jag vill inte lämna 2011 men jag vill däremot träffa 2012.”
– Utdrag ur bloggen december 2011.
Vi blev inte förlovade, inte heller föräldrar, befordrade, rikare eller snällare.
Jag blev uppsagd. Min ekonomiska och ledighetstrygghet togs ifrån mig. Jag visste hur jag jobbade ett år framöver och kunde planera in roligheter och liknande långt fram i tiden, jag kunde räkna och spara. Nu hade jag inte en jävla aning. Jag kan inte säga vad jag gör i morgon och inte heller ana om jag har råd eller tid att unna mig.
Jag och Conny hade, liksom många andra säkert haft någon gång, en kris i början av året. Det var nära att vi lämnade vad vi haft och gick vidare ensamma. Det tog tid och det var svårt och jävligt personligt. Men vi kämpade och här står vi, en erfarenhet rikare, som jag ser det, och känslan idag: Jag har aldrig älskat dig så mycket som jag älskar dig idag! Jag vill inte veta hur det skulle vara att gå ensam, utan dig. Jag vill inte ta reda på hur livet vore som singel. Jag vill inte skratta så mycket och högt som jag gör med dig, med någon annan älskare. Någonsin. Och här, i allt kaos visade sig mina vänner och gav mig ett stöd som jag inte stått upp utan.
Vi har inte blivit föräldrar men det kommer, vänner, det kommer! Och den dagen kommer vi bli de bästa föräldrarna man någonsin kan bli! (mohahaha intala dig själv det, och du… lycka till!)
Jag är knappast rikare eller snällare inte heller smalare(jag som trodde att en depression skulle göra sitt, men ICKE) Men jag är ett års erfarenheter rikare och möjligen lite fluffigare i kanterna än för ett år sedan men prova att krama mig! Jag är jättego´ att krama nu!
I början av 2012 stod jag och föll riktigt hårt, men vi, tillsammans, klättrade och hela våren var vardaglig och helt i sin ordning och vet ni? Jag sprang mina första mil i april! Tack vare Matildas fina julklapp till mig där jag blev anmäld till Laxaloppet, övade vi och tränade och några dagar innan loppet sprang vi tillsammans min första mil. Jag sprang sedan loppet med förbättrad tid och jag var så stolt över min prestation! Detta var stort för mig då det var ett av mina mål som jag faktiskt klarade av och utförde.
Under våren minns jag en rolig, ganska omärkvärdig sak egentligen men det var så kul! Vi spelade spökboll i en hyrd hall med gänget, fantastiskt roligt och det måste verkligen göras om! Picknick och vin, middagar och utekvällar förgyllde hela den varma våren och loppisfynden fyllde mitt garage för att sedan bli omgjorda. Det var även under våren som vi bestämde oss för att renovera och bygga ut vårt lilla hus. Här måste jag stolt säga att vi lyckades vara överrens om hur vi ville ha det!(BEDRIFT). Bank, byggare och brukare beställdes och till hösten skulle renoveringens första slag i väggen ske.
Försommaren kom och besked: uppsägning, kom som en käftsmäll. Sommarsemestern skulle bli min sista betalda ledighet på länge och jag försökte så gott jag kunde, med vetskapen att jag inte hade något att komma tillbaka till, att njuta fullt ut. Jag hann upp till paradiset Norn, träffa morfar och stora delar av släkt och familj. Ja, nu i efterhand var det en fin semester med tanke på alla jag hann träffa och krama om även om det var helt sjukt vad mycket bil vi körde och åkte denna sommar. Värmland, Dalarna, Danmark, Göteborg tur och retur och tur igen. Väl hemma kom ångesten, hur ska vi lösa renoveringen nu? Hur ska vi leva? Hur var och varför? Ångest och panik övertog många dagar och nätter och det kändes som en för evigt fastbränd känsla som aldrig skulle släppa. Vad jag inte visste då, var att det inte skulle dröja många månader tills känslan äntligen släppte, litegrann i alla fall.
Hösten kom med min stora 25- årsdag vilken delades med min första arbetslösa dag. Hur svart och vitt kan det bli? Jag hade en fantastisk Prinsess- och Piratfest med fina sånger, tal och skattjakter och jag blev åter igen så medveten om alla mina fina vänner och familj runt omkring mig, men vaknade utan att ha någonting att gå till. (Vilket jävla tjat om det där jobbet, men JA efter 5 år på samma trygga ställe tar det ett tag att vänja sig).
Nåväl, hösten fortskred och jag kände att det var dags att göra någonting. Jag har så länge haft drömmar om att utvecklas och studera till att bli något bra. Något jag vill bli. Och med hjälp stöd och puffar från vänner och familj tog jag mig igenom både högskoleprov med högre värde än förra året, mattekursen, som var behövlig för att ha behörighet till programmet jag sökt till, och nu är vi framme i en vintervit värld med besked och JAG. KOM. IN! Jag är antagen till Socionomprogrammet! Och samtidigt som allt händer så får jag även ett jobb! Ja, ett säsongsjobb men jag har i alla fall ett jobb och om inte det bringar mig rikedom så är det fantastiska människor att jobba med! Jag nästan längtar efter att komma dit när jag är ledig.
I juletider hade jag en barnslig längtan efter julafton och nyår. Kanske var det med vetskapen om att hela min familj skulle fira jul tillsammans. Och nu i efterhand kan jag berätta att det var en av de mysigaste julaftnar jag någonsin firat. Jag njöt varje minut! Och Nyår… inte än kommet men kanske är det för att ett så fint gäng ska fira nyår ihop som jag är så glad. Kanske är det bara känslan av att äntligen vara på väg. Någonstans… För jag vet fortfarande inte vart jag ska, men jag ska komma dit!
Denna otroliga lycka som fyller hela mig vill jag nu ta med mig hela nästa år och aldrig glömma känslan. Jag vill att 2013 blir ett lyckans år och ett drömmarnas år! Mina drömmar ska jag stegvis själv slå in, i vilket papper jag vill, med massvis av tejp och jag ska knyta rosetten precis hur jag själv tycker och min dröm, den väljer jag!
Ett supermegatron-TACK
till alla i min omgivning som hjälpt, stöttat eller ens bara visat er medkänsla för en liten människa som jag. Hur jag än vänder och vrider och vill säga att jag klarar mig själv, så vore det att ljuga. Utan er vore jag ingenting. Jag vill så gärna skriva ett personligt tack till er, men jag är rädd att glömma någon och tackar där för av hela mitt hjärta alla er nu: TACK! Jag vore ingenting, om ni inte fanns.
LiLLiS KaRLSSON 