Snart på dagen ett år sedan vändningen kom. Julafton förra året. Det var då jag för första gången på länge kunde känna en lättnad och en glädje igen. En genuin glädje vilken senare skulle visa sig vara ihållande, även om det då och då gungar såklart. Jag, lite sentimental och funderandes på vad livet är värt och vad man är tacksam för, kom att tänka på familjen jag har här i Skåne aka mina vänner.
I en period i livet där inte mycket var bra och där jag var som svagast stod de där, fast bestämda att hålla mig över ytan. Jag läser gamla blogginlägg och minns. Kramarna, smsen, speciellt de där smsen av tösen som var eviga dag skickade ett ordspråk eller bara ett hjärta, stödet allt. Vilka hjältar de var och fortfarande är, för de står vid min sida än idag. I dag delar vi mer glädje än någonsin och jag vet inte om de förstår hur mycket jag passar på att njuta av varje minut med dem. Jag tror inte de förstår vad de betyder för mig och vad deras små handlingar betydde då som nu. Jag tror inte de förstår hur jag njuter av att se dem skratta och le, åt eller med mig spelar ingen roll. Sentimental indeed men det finns få som dem! Ytterst få. Tanken att jag inte är värd det slår mig om och om igen. Vad fick dem att kämpa för mig? Vad får de att än idag orka med mig? Obegripligt. Jag vill aldrig se dem gå, aldrig lämna deras sida. ALDRIG.
De är dock inte ensamma om att vara hjältar för mig, nästintill alla mina vänner är det för mig. Att de ens står ut och slåss ibland om att få umgås med mig och min pressade kalender, det är rörande, för så jävla kul är jag fan inte. Inte så snäll heller. Mest bitter och gnällig.
Vad jag ville förmedla i detta inlägg var en evig tacksamhet för alla som väljer att stå vid min sida och bevisligen i vått och torrt.
LiLLiS KaRLSSON 