Möörning

Alltså kaffe i sängen-ett vinnande koncept livet ut. Keep in touch Italia!

ROCK N ROLL MORNING

Morning rockers!

Jag njuter av svenskt kaffe på hotellet och glor på TV. Härlig start på morgonen. Vahettere JO! Man kan inte bli för gammal för converse och keps…no matter what they say. Jag är minst lika proffsig i kavaj som i hatt. Sådeså och vahettere en annan sak. Picknick med Jade väntar idag, om regnet tillåter och (!)

Mottog ett handbagage igår av min fina AB, flatmate på våning två. Hon använde inte den sa hon, så jag fick den! Så himla snällt va, nu går 14% av mina tillhörigheter ner i packningen och resterande 76(?) % får skänkas till välgörenhet då..antar jag.

Hepp inte tid att sitta här, Dora and Friends väntar, vi ska snart köra nån slags dans och eftersom Adam inte är hemma körs dansen i …SÄNGEN!  Hepp hepp!

Men grekland då?

Hur gör vi nu då?

Hur tänkte jag att det här skulle gå då?

FREDAG med allt vad det innebär

Den uppskattningen

Speechless. Har idag mottagit ett otroligt fint kort och två A-4 med feedback och inte en endaste sak bar negativ. Jag är mållös. Lite som Tyskland i eurovision finalen.

Dags att lämna in badgen och nycklarna och säga…på återseende. För jag hatar minsann Hejdå.

Tack tack tack älskade läsare också! Utan era vackra kommentarer och stöd hade jag aldrig orkat.

Jag ger upp. Jag vill inte bli socionom.

Alltså damer och herrar jag ger upp. Jag vill inte vara socionom längre. Jag är inte gjord för det här.  Profession hit och dit. Ska jag berätta en sanning för er om varför så kallade soc.  Tanter är så vresiga som de är? För det här jobbet suger musten ur dig och det som finns kvar är sedan en stor känsla av skuld och skam.
Skuld för jag kan inte hjälpa. Skam för att jag har det alldeles för bra.  Jag förtjänar inte mitt liv. Vad har jag gjort för att slippa utstå all lidelse som en del gör?
Sitta på ett kontor och ta beslut indeed, där har jag ju en lag att luta mig emot. Men sen då? Att möta människor utan att trampa över den professionella gränsen. Jag kan inte göra ett skit!

Idag, sista dagen på praktiken frångick jag många professionella förhållanden och bjöd min klient på lunch och vi satte oss i gräset i en park och pratade. Jag bryr mig inte. Jag är knappast rik, har inte råd med mig själv ens, jag har inte rätt att göra så. Men du unga klient du hade inte ätit på tre dagar. Du fick ännu en food voucher för veckan och jag försökte få dig att förstå att jag vet. Jag vet hur det känns jag kan bara inte hjälpa. Jag vet hur depression och ångest känns, hur blodiga armar lättar tryck och hur en sönderslagen lägenhet kan rädda för stunden. Jag vet. Och jag vet hur underbart det är med minnen från en lycklig till synes svunnen tid där camping och fiske är frihet. Jag vet. Men vad fan hjälper det ?

Har det alltså gått 4 månader redan ?

Sista dagen på praktiken. Inte i London och inte i livet men det är sorgligt ändå. Försöker hålla lågan uppe men det är svårt för jag vill inte. Vill inte säga Hejdå till mina klienter och framförallt inte till mina kollegor. Jag är så tom idag samtidigt så full av erfarenhet och visdom. Snygg är jag åsså. Det får man väl va? Det är ju ändå torsdag.
I EM är det dags att packa ihop mitt rum och invadera Adams för att få tak över huvudet den sista veckan då min landlord valde att kasta ut mig lite väl tidigt. Jag sa visserligen att det var okej att jag lämnade tidigare än den 17e men inte såhär tidigt. Nåväl jag ska lätt hoppa i hans säng, äta knäckebröd och jordgubbar i hans säng och kolla på tv! Det var länge sen. Soft liv. Utforska London den sista veckan också…just det.  Får inte glömma. 

5 things

Som jag aldrig får höra…

Story of me myself and I

3.32pm. Jag är på väg hem då alla mina möten blev inställda idag. Jag satt på kontoret en stund för att på någorlunda sätt skriva ihop (PS det luktar weed satan på bussen nu) ett Hejdå mail till mitt team. När jag sitter där och kämpar kommer kollega 51, och sätter sig bredvid. Vi pratar igenom och analyserar lite klienter som vanligt och kommer (som vanligt) in på oss som professionella. Vi tar varsin kopp och sätter oss avskilt och det går inte mer än 5 minuter sen gråter jag. Spot on alltså! Kollega 51 har förmågan att läsa mig djupare än någon annan och han förstår mig. Han sätter ord på mina känslor och får mig att reflektera och fundera en gång extra över varför saker händer och varför vi reagerar som vi gör. Idag grät jag av lycka..tror jag.  Eller lättnad.  Han, bokstavligt talat öppnade upp en ny sida i boken om mitt liv.
”Do you know why you struggle with endings and why out clients like you so much..I think you know…its because you care about other more than yourself…you are a rescuer”. Spot on!
”You know when one door closes another one opens and even if you don’t want to be a hero you need other to feel safe cause you don’t love yourself enough”…

Ja vad fan säger man? Den mannen alltså…jag kommer aldrig glömma honom och hans ord och råd är för evigt etsade i min själ. Jag är på väg hem och ska lägga mig och gråta. Varför? För jag känner för det. Jag behöver det. Bara låta tårarna flöda när ingen ser.