Ingen bästa vän

No guns allowed!
Morning lovers and haters. Ligger och myser. Skolan börjar 13 jag ska till gymmet innan och efter så jag ligger här och Laddar. Jag funderar också. I leendet jag bär finns också mycket skuld.
Det finns en sak jag är långsint På-mina skuldkänslor. De dör aldrig.
För vem gör man saker? Ja, det primära svaret bör ju vara ”mig”?. Men så är det ofta inte. Jag vill tillfredsställa och göra andra nöjda. Det krockar ofta.  Och jag står i skuld och skam. Jag prioriterar fel. Den som skriker mest får min uppmärksamhet. Jag vill bara väl. Men det blir fel ibland. 
Är jag en svikare? En dålig vän kanske…som inte verkar bry mig eller finnas där? Är det så?
Det konstiga är i också att jag inte tro mig vara så omtyckt att de som skriker efter min närhet faktiskt vill ha mig där. Jag tänker ofta att ”äh det gör inget,jag är inte så viktigt”. Och när de blir sura eller arga för att jag prioriterat fel eller ställer in får jag känslan att de bara gör det för att. Inte för att besvikelsen är där på riktigt.
Jag är inte så bra och kan omöjligt betyda så mycket för andras välmående att jag fattas dem så ofta.
Då känner ni inte mig.
Eller?
En bra vän är svårt att vara.  Jag har bra och tillochmed världsbästa vänner men jag är ingen. Jag vet inte hur man gör riktigt. Tacksam i all evighet dock för alla jag har i närheten. Alltid.

Coffee black

Mattsvart och lite glitter. Precis som livet ser ut. Beroende på vilken vinkel man väljer att se saker ifrån så kan det glittra lite extra. Speglat mot höstens värmande solstrålar så ser det inte så mörkt ut. När det känns extra mörkt och matt så är det bra läge att bära upp det där mörka med stil och klass. Just do it!
Kaffe svart och en kvart på soffan är man väl värd när man var uppe redan med tuppen och tränade både kondition och styrka. Eller? Fattas bara sällskap och någon som satte igång bryggaren och städade undan lite här..nåväl glittrar gör jag ju iallfall. Alltid nåt.

What are words If you really dont mean them

”And every single promise Ill keep…”

Till dig som tror dig ta mitt hjärta ifrån mig; Du är inte ensam.

Till dig som tror dig ha brutit ner mig i små bitar: Du är fler än en.

Jag mår. Lever och är okej. Jag vill bara förklara. Jag har i hela mitt förvirrade liv samlat på saker. Kastanjer, små lappar, nallar och stenar och med tiden fått ihop bitar till ett slags livspussel. Bitarna föll på plats ganska tidigt i mitt liv och för allmän åskådning låg det där. Färdigt att för betraktaren döma. Knappast ett perfekt pussel och en dag krockade jag. Föll mot jorden och ner. Pusslet föll isär och bitarna drogs åt olika håll. Det tog mig tid att samla ihop bitarna, vissa saknas fortfarande men jag letar inte längre. Jag vet vid detta nu att de bitarna aldrig kommer att återfinnas, men de går att ersätta. Jag kanske får klippa och klistra lite men vad gör väl det?

Mitt pussel. Mitt. För varje bit som nu är trasig och för varje du som tagit en bit av mitt pussel, varsågod. Det är ditt! Tjuv eller ej, ta dem lägg i din ficka men gör mig en tjänst. Titta på biten du tog, känn att du har någon nytta av den. Låt en del av mitt pussel bli ett minne för dig. Du kanske valde fel bit och tog en mörkare nyans av blått, det är inte mitt fel. Och på frågan hur man lever med ett ofärdigt pussel?

Jag bygger nya bitar hela tiden. Och som jag sa, jag är en samlare, Jag har reserver. Saken är bara att dem sitter hårdare och är mer svarvade efter mig. Jag lägger dem och de faller aldrig ifrån resterande bitar. Enkelt sätt har varje förlorad bit ersatts med något mer starkare delar. Delar av mig. Jag är jag. Ledsen för att jag inte är en världsmästare i allt men det finns en förklaring till det också.

Vissa föds med en mer logisk hjärna, andra med ett mer kreativt tänk. Jag är den sistnämnda. Totalt kreativ. Totalt logiklös. I min hjärna funkar saker för att de är fina, de är speciella, inte alltid så logiskt. Att gå vilse på en GPS blir bra mycket finare mönster i rutten än den logiska vägen.  Att lära av att se och göra misstag gör mig starkare och mycket mer färgstarka minnen än att leva efter teorier.  Världen är så mycket vackrare om vi försöker förstå varann och låter bli att hindra varandras utveckling. Min är kreativ, din är kanske logisk. Vi borde kanske gå hand i hand?

Bortom min kontroll

Jag har tappat det.  Total ångest och jag kan inte kontrollera känslorna som kommer.  Jag är ur fokus. Jag känner att jag försöker men det går inte. Ingenting går. Jag vill inte trilla dit.
Ida sa att det kanske var för tävlingen med strikt diet och träning som gör det. Kanske. 
Kanske är det för mycket som händer. Kanske inte. Jag menar, varför ska jag inte klara hålla humöret uppe om alla andra kan. Jag vet. ..det finns inget som heter alla andra.  Jag är jag.  Men jag är inte stolt.  Jag kan inte för tillfället se mig stark och som en vinnare.  Jag sviker människor. Jag känner mig värdelös.
Det får vara en sån dag. Bara idag. I morgon blir allt bättre. Eller?
Hur mår man om man inte mår alls? Hur  känner man om man har allt men ändå ingenting?

”Jag gav dig mitt hjärta bara rakt ut Hmm det e min dåliga vana”.

Jag är hjärtlös. En egoistisk liten själ som just nu bara andas. Fort. Frekvensen e hög.  Men jag andas.

Dagar som denna

It’s times like these you lurn to love again.
Enda glädjen är den jag delar med andra.  För deras skull. Jag däremot. Nada. Ilska irritation och sorg är det jag känner.  Varför? Vet inte. Lever på minnen av fantastiska resor tillsvidare.

Svaga ögonblick.

Det kommer inlägg när lusten faller på. Jag vill gärna delge er den sista tidens upplevelser,känslor och funderingar. Men jag orkar inte. Jag har ingen lust. Regnet faller och åskan slår utanför fönstret ikväll. Jag har precis fått hem min TV och dammsugare vilket resulterade i ett rent hem, en nytränad Linnéa nerbäddad i säng framför CL. Även om jag håller på Zlatan så får jag nog supporta Malmö ikväll. Det är fräckt. Vilken grej! Ett svenskt lag spelar återigen i Champions League. Lite som jag…vilken resa jag just hoppat på. Jag ska berätta mer om den, snart. Jag ska bara gråta lite först, äta en avocado och se på fotboll i klass.

Jag är sårad, totalt nermejad, glad och världens lyckligaste. Hur kan en så liten själ ha så många känslor? Är det mig det är fel på? Det börjar verka så..

Det materiella ovärdet

Är jag lycklig nu? Frågan ekar I huvudet samtidigt som jag bär upp sakerna till min lägenhet. Min.

Min bostad, mina lådor och mina minnen som fyller lådorna. Funktionella saker, praktiska saker, onödiga saker och bortglömda ting. Är jag lycklig såhär? Jag ställer ner lådan utanför dörren, sätter i nyckeln i låset och vrider om. Doften som möter mig är obeskrivlig. Mitt hem. Luktar det såhär?

Då slår det mig. Boende och hem, inte samma sak och knappast samma värde.

Vad spelar alla sakerna i mina lådor för roll egentligen? Hur mycket av varje litet ting behöver jag. Vad är mitt behov och räcker det med att de allra grundläggande behoven tillfredsställs?

Jag kastar saker, sorterar och rensar, absolut inte ensam för jag kan inte slänga saker. Elin och Jenny, två vackra töser men likt Gudar i asatron står de och barskt piskar på… ”släng, du behöver inte den här, du har fler, varför”. Rätt.

Jag har allt jag behöver egentligen. Ett hem. Sen om mitt hem inte är det boende du vill ha, den stora golvytan eller perfekta ljusinsläppet med snirklar i taket-never mind. Jag skapade just mitt hem.

Jag behöver inte mer än såhär, materiellt. Jag fyller mitt hem med kärlek och vänner. Lycka och en tro om att de sista månaderna på det här året kommer att summera en fantastisk resa som sker just.i.detta.nu.

Tiden var kommen

Så var tiden kommen. Som att börja om från noll. Stå på nya styltor och om inte längre så iallfall ett år äldre. Snart. Kvällsbarn tror jag bestämt att jag är.

Det har hänt mycket på kort tid och jag lovar att uppdatera er snart. Just nu vill jag bara förmedla en oslagbar känsla.  Från noll. Nästan. Allting behövs nytt. Nästan. Men innan jag hann fylla 28 så fick jag nycklarna till min alldeles egna lilla lägenhet. Inte mycket för världen. Men när man har fått en okej ordning på kaoset, duschat och bäddat rent och sedan får krypa ner i sin säng, vilken man inte sovit i sedan januari. När man får göra det och höra regnet smattra på takfönstret, åskans muller långt bort och se blixtarna slå som om de dansade för mig.  Då vet man att födelsedagen man nyss inlett kommer bli bra.  Man vet att man är lycklig och man vet att man klarar av precis allting här i världen.
Hur det är att flyga? Underbart men att landa någonstans i där man sakta bygger upp en egen  trygghet det är oslagbart.
Grattis till mig. Vilken jävla resa du har gjort på ett år.
Ler åt tanken att gratulera och vara stolt över mig själv. En ovan tanke men skön.  Lättnad.  Stolt lättnad. Jag klarar fan precis vad som helst!