Hur kan man inte älska denna lärare-upphovsman till denna fantastiska läsning. Vi läser om ansvar och exemplet i mitten är fantastiskt, sådär ironiskt satiriskt skrivet. Älskar det!
Pedagogik när den är på hög nivå jämt med min inlärningsförmåga
Morten- tråkig läsning 1-0
Looking up there’s always sky
Rest your head, I’ll take you high
We won’t fade into darkness
Won’t let you fade into darkness
Why worry now? You’ll be safe
Hold my hand, just in case
And we won’t fade into darkness
Fade into darkness
No, we won’t fade into darkness
Jag kan nog aldrig få dig att förstå hur älskad du är. Jag kommer nog aldrig få dig att inse hur värdefull du är för mig och framförallt för dig själv. Jag vill slå dig så hårt I ett försökt att få dig att inse… samtidigt som jag vill hålla dig hårt och skydda dig från allt ont. Jag önskar att jag kunde ta över och styra över din olycka, men jag kan inte. Jag står och faller. Jag kan inte lova dig guld och gröna skogar. Jag kan inte lova dig lycka genom alla dina dagar. Men jag kan lova en sak, och det är att jag alltid kommer stå vid din sida, I vått och torrt. Nu och för evigt. Förbannade lillasyster hur ska jag nånsin kunna förklara min kärlek till dig? Jag kommer aldrig släppa taget, aldrig låta dig gå. Fan Älskade lillstrumpa! Mitt liv är inte komplett utan dig. Kom tillbaka nu. Vi gör det här tillsammans. Vi går hand I hand nu, hur långt vi än ska behöva gå, hur många omvägar vi än måste ta ( jag är trots allt svensk mästare I att köra fel) så går vi tillsammans. Jag lovar, tummis, promise. Jag älskar dig. Ingenting ska nånsin få ta dig ifrån mig.
Vänner… Det finns mycket trams som kallas musik som egentligen bara är just trams. Men Det finns två låtar jag inte klarar av. Jag gråter varje gång och förstår inte VARFÖR MAN I HELA HAVET HAR SKRIVIT SÅNA HEMSKA TEXTER! Jag gissar hejvilt nu men det måste vara psykopater utan en endaste tanke på oss som ska lyssna på tramset. Låtarna är:
I en sal på lasarettet och
den stora dagen.
Jag klarar det inte. Det går inte. Varför så sorgliga låtar? Och värst är väl egentligen inte låtarna för ”ge fan i å lyssna på dem då” ja! Det gör jag! Men folk i min närhet envisas med att spela dem för mig och tårarna rinner varje.jävla.gång.
Fy fan så sorgligt. Hemskt!
Det är som om ni har nöje likt att åka karusell i att se mig gråta. Ända sen jag var liten har detta hänt, allt från mamma till vänner och ovänner sätter på musiken och ser med förtjusning på när jag gråter. Men du ensamma tant i låt två, jag kommer! Säg bara var du bor i en uppföljning av låten så kommer jag. Jag kan fika med dig på din födelsedag!
Året 2013 har försvunnit, kvar står vi helt ovetandes om vad alla dagar i år 2014 ska ge oss. Minns ni känslan av att öva in att skriva 2014 på alla papper i skolan? Hur svårt det var de första veckorna? Min årskrönika håller på att skrivas och just idag, en väldigt bra dag, vill jag bara dela med mig av lite funderingar om det här med att bli äldre. Att fylla 27. Det är så otroligt läskigt att bli äldre, och inte för inget, mer för att bilden av mig själv som 27 inte alls stämmer överens med sanningen. Verkligheten ser annorlunda ut och det ger mig en enorm panik och ångest, för ska vi vara ärliga, alla vi som känner mina jag och mig vid det här laget VET mycket väl hur jag fungerar när det kommer till planer och att inte veta. Vi vet också hur svårt jag har att njuta av nuet och försöka leva för dagen. Eller hur? YOLO? Absolut, men med planering. Och mitt liv ser inte ut som jag trodde men vet ni vad som är bra med att bli äldre?
Man nöjer sig. Låter skittrist men det e en härlig känsla, för man ser till att få det man vill ha, därmed blir nöjd. Man nöjer sig inte med vad som helst, det är inte så jag menar, men man blir mer nöjd med sig själv, accepterar sig själv och ser upp till sig själv och sina prestationer. Man är stolt och vågar säga ” vad bra jag är”. Man ser fördelar i det tråkiga och man ler ibland åt att faktiskt få ha det bra i missödet. Så alla ni som inte känner att kroppen är tillräckligt tight, att brösten hänger för mycket, att ögonen är för små eller att ni inte vågar prata offentligt för ni är rädda att göra bort er, det kommer! Med åldern kommer också ett självförtroende. Våga lita på er själva och att ni är bra som ni är. Gör er också en stor tjänst och försök lär er det tidigare än vad jag gjorde, ert liv kommer bli bra mycket enklare om ni älskar er själva tidigare.
Ja, visst, många gör det redan och det finns dagar jag är minst i världen och inte alls tycker om mig själv och mitt liv, men därför passar jag på att skriva detta när jag har en dag där jag känner att livet är värt att leva varje sekund. Vad nån annan må säga så är jag bara jag, och vad jag väljer att bli lycklig av, det är mitt val, inte ditt ok?
Och jag är, precis som du, bra. Och ganska rolig och klok ibland.
LiLLiS KaRLSSON 