Jag vill tacka för mig! Den här bloggen lägger nu ner. Finns kvar i cyperspace för att jag ska kunna gå tillbaka och se en resa beskriven och känslomässigt förklarad som jag förstår saker. Tack för allt! Nu börjar jag skriva på boken istället. Boken vi talat om tidigare.
Vi ses!
”Is it too late now to say sorry”
Jag förlåter mig själv för mina synder och de kommande stunder i livet där jag ångrar vad jag gör. Jag förlåter mig själv och accepterar att livet inte på något sätt tar en dit man vill utan att låta en äventyras.
Capital Christmas Bell Ball 2015 i helgen i London. 4,5 timme extremt bra konsert. Så många bra artister man inte annars tänker tanken att se..och avslutningsvis entrade JUSTIN BIEBER scenen, vilken grym artist! jag dog lite och höll omedvetet andan när hans tröja åkte av i sista låten. Tantsjuk kallas det kanske. Nåväl. Såhär är det:
Livet, vilken lek ändå ”studenter har det fan för bra nu förtiden alltså” – världens bästa Erik. Sant som det är sagt, vet inte vem jag ska tacka för den här tiden för det senaste året har varit ett av det mest äventyrsrika och innehållsmässigt utmanande år. Vilken resa på alla plan.
Med sorg i våra hjärtan lär vi oss vad som är värt att kriga för och med glädje i själen förstår vi vad lycka betyder. Sant som det alldeles nyss är sagt och skrivet i sten.
Bild Lånad av min Mollberg.
Snart på dagen ett år sedan vändningen kom. Julafton förra året. Det var då jag för första gången på länge kunde känna en lättnad och en glädje igen. En genuin glädje vilken senare skulle visa sig vara ihållande, även om det då och då gungar såklart. Jag, lite sentimental och funderandes på vad livet är värt och vad man är tacksam för, kom att tänka på familjen jag har här i Skåne aka mina vänner.
I en period i livet där inte mycket var bra och där jag var som svagast stod de där, fast bestämda att hålla mig över ytan. Jag läser gamla blogginlägg och minns. Kramarna, smsen, speciellt de där smsen av tösen som var eviga dag skickade ett ordspråk eller bara ett hjärta, stödet allt. Vilka hjältar de var och fortfarande är, för de står vid min sida än idag. I dag delar vi mer glädje än någonsin och jag vet inte om de förstår hur mycket jag passar på att njuta av varje minut med dem. Jag tror inte de förstår vad de betyder för mig och vad deras små handlingar betydde då som nu. Jag tror inte de förstår hur jag njuter av att se dem skratta och le, åt eller med mig spelar ingen roll. Sentimental indeed men det finns få som dem! Ytterst få. Tanken att jag inte är värd det slår mig om och om igen. Vad fick dem att kämpa för mig? Vad får de att än idag orka med mig? Obegripligt. Jag vill aldrig se dem gå, aldrig lämna deras sida. ALDRIG.
De är dock inte ensamma om att vara hjältar för mig, nästintill alla mina vänner är det för mig. Att de ens står ut och slåss ibland om att få umgås med mig och min pressade kalender, det är rörande, för så jävla kul är jag fan inte. Inte så snäll heller. Mest bitter och gnällig.
Vad jag ville förmedla i detta inlägg var en evig tacksamhet för alla som väljer att stå vid min sida och bevisligen i vått och torrt.
Morning lovers!
Dags att ta sig ut i detta oväder (det regnar som faaaa-an och storm ska tydligen infinna sig strax…livet på västkusten) och lämna in den reviderade upplagan av det underkända verket. Nu måtte det bli godkänt alltså!
Innan dess är det Coffee black i sängen panodil och en förhoppning om att bli frisk till i morgon då LONDONS CALLING!…. och lite funderingar på livet. Vad vill ni jag skriver om? Har ni tröttnat på mina djupa funderingar? Eller längtar ni efter en ”du var ändå inte min typ-dejtingvärldens misssar”-följetong?
Let me know!
Kan ändå bli kul, inte bittert mer lättsamt ironiskt. Där vi driver med oss själva?
”Du är så jävla ego Linnéa, helt extremt”
Jaha.. är jag eller är jag självironisk mästare?
Den dagliga uppdateringen är att förglömma sedan minnes urtider. Jag skriver när jag har vett nog att minnas och något minnesvärt vett att förmedla. Uppsatsskrivandet har nåt sin kulmen och vi är i full gång. Helt galet vad fort tiden går! Bra feedback från handledaren idag iallafall och ordagrant sa hon ”var snälla mot er själva”
Blodigt allvar togs detta på och vi lyxade med fika (det gör vi egentligen jämt) och jag kan påstå att min helg kan komma att bli episk! Hon sa vi snälla mot er själva och vips kan jag berätta att jag ellandellan mollberg, jempis strömmen och jag ska till London! Bokat sedan länge och nu packat och betalt!
Vi ska till London och se JUSTIN BIEBER!
Oj ojojojoj fy faaaaaan så coolt tänker ni och andra tänker ”din sjuke jävel betalar man för det..fy fa-an”.
Jaop det gör man och stolt också kan jag säga. Fy fasen som jag längtar.
Fötterna från skrivbordet för snart drar vi!
Det tysta mötet.
När vi möts, spelar vi ut våra roller, våra sociala koder speglar hur vi interagerar med varandra.
Vi förstår vad vi ser och genom våra tolkningar,formade av historia bland annat, kategoriserar vi in mötet i fack, allt för att förstå och kunna förklara vad som sker.
Men det tysta mötet då? Läxan vi lär ut och lär in. Jag vill tro att alla möten jag gör är av betydelse, för mig eller den jag träffar. Jag vill tro att, senare i livet när jag tänker tillbaka, har lärt mig något, kanske har jag satt ett litet spår eller sått ett hjälpande frö också? Kanske var jag bara lyckan för natten hos någon, för en annan kanske just jag var en räddning ur en mörk och stormig livsperiod?
Jag vill tro att Gud sänder mig utmaningar men också tankeställare, allt för att jag ska utvecklas.
”Här har du en som har hund, du kommer i ert uppbryt att sakna hunden så otroligt mycket och hur ska jag få dig att förstå att det kan såra ägaren? – jag ger dig detsamma. Någon som saknar sitt ex hund så mycket att det blir svårt för dig att känna dig sedd”… Jag förstod.
”Du har nu träffat någon där du är den andra kvinnan, hur tror du det känns för honom och hur ska jag få dig att förstå hans point of view? – jag ger dig två män och resten förstår du själv”… jag förstod.
Jag vill tro, du behöver inte ens, men jag tror, att jag möter det tysta i angelägenheten att utvecklas och få en förståelse. Jag behöver nog det. Förståelsen att vi alla är olika, kommer från olika historier och har våra tolkningar. Jag försöker se mönster, här och nu har jag också lärt känna, inte bara intressanta människor, men mig själv. Jag vet för varje möte jag gör, vem jag är, hur jag vill vara och vad jag vill ha. Jag lär mig sakta vad jag är värd och vart jag ska nå utan att stå på tå. Jag, Linnéa Karlsson, är snart alldeles säker och trogen vän med mig själv. Tack alla jag möter och mött. Förlåt för dem jag sårat, det var aldrig min mening, ibland sker sånt för att rädda sig själv.
Förlåt för att jag syndat men tack för allt jag fått, Hoppas jag ett litet frö någonstans i en annans själ har sått.
Jag är noga med att berätta för folk hur de påverkat mig, allt för att glädja, så de kan förstå. Jag hade uppskattat detsamma. Faktiskt. Aldrig att förglömma hur ord påverkar oss.
”Jo hej, den här apparaten funkar nog inte”
”Nähä vad är problemet?”
”Jo det står att boken är utlånad, har ni nåt annat exemplar?”
”Jo fast..du håller ju i den så d..”
”..Ja men jag tänker att den som lånat den kanske blir arg om jag lånar den nu när den redan är utlå…”
Det är alltså jag som lånat boken. Det står utlånad på skärmen för att jag alldeles nyss blippade den och läste in den som min.. VEM tog min hjärna gav mig en ögoninflammation och en extrem trötthet? VA? Kom igen, det är ändå Fredag och allt..
Dygnat och haft en överdrivet hektisk arbetsdag/kväll/natt. ALLT var drygt och många trådar med myndigheter och bråkiga klienter krävde sin energi. Nu är jag hemma, 3 h sömn och examensarbetet väntar. LETS DO THIS!
Jag har fan tappat det tappat det hela jävla världen vet snart att jag tappat det.
”Ska du ner till Malmö i morgon ?” ”Nej ska du?”
” Ja klart! Tänk att få träffa Zlatan jag menar The Zlatan, the king!!”
”Fast. …jag tror inte du lär träffa honom där”
” jo men för fan! Han har ju hyrt torget i Malmö! Klart han e där”
”Jo fast….”
Där blev jag dum förklarad. Årets flopp. Jag säger inte ett ord om fotboll igen. Min idé om att han skulle agera konferencier sprack rejält.
Han ska ju klart spela. Såklart. Vet väl alla.
Emil – so so sorry! Denna konversation borde aldrig ägt rum.
En Fin helg är till ända. Framför mig står måndagen halvt om halvt planerad. Jag sover dåligt. Kanske på grund av allt som snurrar i huvudet. Jag har ingen OFF-knapp i hjärnan. Konstant snurrar det i huvudet och igår togs nog alla priser, välkommen in i mitt huvud:
” Ja okej, snart lön, gött ändå och så CSN, fan räkningar, borde jag ha mer koll på dem nu redan eller räcker det att kolla över dem den 25e? Betalade jag ens hyran förra månaden,hyra, shit jag älskar min lilla lya tänk att den bara är min, min egna första på 28 år, närmare 30 ändå ganska soft, snygg singel snart 30 och världsvan, van, vann… är jag inte törstig och törstande efter mer än vann… kärlek? Nej aldrig. jag klarar mig själv, bäste dräng EMIIIL! Förgrömmade unge, den snickerboan skulle man ändå vilja sitta i när man var liten, vilken härlig sommar det var ändå, midsommar i Säter, kallt som fan på morgonen där och Samuel är väl ändå ett fint namn, ALL BY MYSEEEEEELLLLF, äpplen skulle jag ju köpa! Fan, och nudlar, vem vinner diettävlingen egentligen? …”
Detta är 2 minuter, 2. TVÅ. DOS. ZWEI. fan det slutar aldrig. Notera att saker som IS, Terrorism, Skola, Jobb och annat viktigt är inte ens på tapeten, i min hjärna lever jag i min bubbla där annat är viktigt att tänka på..tydligen.
Inget är lätt när det kommer till kärlek. En kär lek. Jag vill bara säga att mönstret upprepar sig och medan jag väntar på undantaget dom bevisar motsatsen är läget såhär:
I am cursed! Varje man pajk eller påg som dejtar mig hittar kärleken direkt efter. Ibland tillochmed under tiden. Så är det. Vill ni hitta kärleken så dejta mig först! Dock ett lite för bra koncept för att bjuda på gratis så, se det som en konsultgrej. Dating coach.
Fy fan så sorgligt.
LiLLiS KaRLSSON 